Avtryck i själen
Fröet till den här boken såddes på Faludden på södra Gotland. Utanför det röda trähuset vars vardagsrum är byggt kring en kamin lunkade två nordsvenska arbetshästar. Breda över manken och muskulösa ben. Den ena brun och den andra beige. Stugan tillhörde min svärfar och tillsammans med sin fru tillbringade de större delen av sommaren där, han skrivande i det inre lilla rummet med en utgång mot söder och hon skrivande på det lilla loftet med utsikt åt öster. Det rådde ett harmoniskt lugn över både stugan och omgivningen. Öppna ljusgula fält, de oändliga stenmurarna med skivade stenar och havet inte långt borta. En speciell ro infann sig då liksom alltid.
Jag hade genomfört intervjuer i Visby under torsdagen och arbetade på distans resten av veckan. I högtalaren som placerats på vardagsrumsbordet spelade Spotify Maurice Ravel. Det var inte första gången jag spelade stycket men det var första gången jag hörde det, hörde det på riktigt i meningen att det plötsligt kommunicerade med mig, det hade ett budskap som för mig betydde något. Jag minns fortfarande den lektion på gymnasiet då vår musiklärare hade spelat den karakteristiska rytmen och frågat klassen om vi visste vad det var. Undervisningen var gemensam för flera klasser på musiken, och jag gick tillsammans med 18-åringar från klasser jag sällan hade kontakt med. Hur det kom sig att vi blandats vill jag minnas berodde på att vi fått välja mellan musik och bild. En av killarna från en av parallellklasserna räckte upp handen och nämnde Bolero som förslag. Han hade inte gjort intryck av att vara någon som var speciellt bevandrad i klassisk musik och jag höjde nog lite på ögonbrynen. Långt hår, lite smutsiga jeansbyxor och jeansjacka, är den minnesbild som stannat inom mig så här många år efteråt. Det störde mig att jag själv inte kunde svaret, i själva verket så hade jag aldrig hört vare sig takten, än mindre stött på ordet Bolero. Men från den stunden hade musiken etsats sig fast i minnet.
I stugan, i ett grånande november, hörde jag plötsligt något som hade gått mig förbi. Det var London Symphony Orchestra under ledning av Árpád Joó som framförde stycket. Inte för att versionen spelar särskilt stor roll. Så länge man håller sig till de instruktioner som kompositören angivit så spelas stycket i ett tämligen långsamt och taktfast tempo. Vissa kanske upplever att tempot stegras men det är den effekt som kompositören själv påstod sig sträva efter. Det som uppfattas som ett stegrande tempo är det crescendo som skapas genom att melodin spelas av fler instrument. Jag lyssnade säkert om verket fyra gånger, vilket bör ha tagit dryga timmen. Den vittnade om något, jag hörde människor, spridda i tid och rum som upprepade ett budskap. Till en början spridda röster, sedan starkare och mer samlat. Med jämna mellanrum tystades de med allt större våld. Men det kunde ändå inte förhindra den totala transformationen i slutet då allas gemensamma röster ledde till något nytt, helt annorlunda. Det var för mig som en evolution, där människan när de tillsammans kom in på samma våglängd nådde ett högre jag. Det hängde ihop med en tidigare tanke som tagit fäste i mig att skapelsen inte var klar och att människorna, eller våra barnbarnsbarn, kommer att nå ett vackrare samhälle bara de tillåts att leva och växa i sinnet.
