Degrowth och simplicitet

Jag erkänner direkt. Jag är en anhängare av lokal produktion, jag har en stark känsla av att vara en del av naturens kretslopp, blir lycklig av att se vilda djur passera på min baksida och skulle vara nöjd med att få tillräckligt med mat, värme, kärlek, vård och trygghet om det innebar att alla andra levande varelser också kunde få det. Jag skulle gärna avstå materiellt välstånd för att få tid att läsa, skriva, måla, vandra, sitta, älska och bara vara resten av tiden. 

Jag överraskades således inte av min sympati för den relativt nya forskningsinriktning som kallas “degrowth” och rörelser som eftersträvar en planerad förenkling av tillvaron med målet långsiktigt bibehållet välstånd. 

Termen degrowth är vald för att väcka opposition, att skapa debatt om ett som proponenterna upplever alltför ensidig fokus på det som vi i dagligt tal kallar ekonomisk tillväxt. Forskningen analyserar hur ett stabilt samhälle som inte drivs av vinst, tillväxt och ständig ökad konsumtion/produktion kan se ut. Diskussionen ramas in av de klimatförändringar vi står inför om vi inte lyckas minska utsläppen av växthusgaser i atmosfären drastiskt och de miljöeffekter som väntas av vårt sätt att leva i övrigt. Till och med de ganska enkla krav på välstånd som inledningsvis räknades upp riskerar att gå om intet till följd av åverkan på vårt ekosystem. 

Degrowth-anhängarna vill se ett samhälle med mindre sociala klyftor, lägre materiell konsumtion men högre välmående för alla människor oberoende var i världen de är bosatta. Det innehåller en omfattande kritik av kapitalismen som motor för tillväxt och ser den som orsak till den idag mycket skeva fördelningen av jordens resurser. Den är en utmaning mot den livsstil som min del av världen valt att leva, men utifrån medkänsla med allt levande.