Den vanliga människans storhet

Omtanke finns överallt,
fortfarande närvarande
där människor inte har vänt bort blicken.

Att leva
så att den får utrymme att växa.

Människor är i grunden beredda att ta hand om varandra. När förutsättningarna finns sker det ofta utan ansträngning. Stöd uppstår i vardagen, det syns inte för dem som inte var där men desto mer för de som var det. Världens omtanke fanns innan sociala medier med handlingar som inte behövde rättfärdigas genom att synas för andra än de närvarande.

Det som bryter detta mönster är sällan en brist på omtanke. Ofta är det villkoren som förändras. Otrygghet gör människor försiktiga. Rädsla gör dem upptagna av att skydda det egna. När världens olyckor oreflekterat kryper för nära känns de stora handlingar som åstadkoms i det vardagliga mötet så obetydliga. Men det är ju där de måste ske i det relaterande mötet.

Det finns människor som ser sig själva som herrar. För dem är gränsen mellan jag och du oklar. Andras liv uppfattar de som något som kan tas i anspråk. För att motivera sitt härskande delar de världen i vi och dom. Skillnader förstoras. Avstånd skapas. Splittring blir ett verktyg. Vem som är du spelar ingen faktisk roll när gränsen är oklar.

Motiven skiftar med tiden. Språket byts ut. Men rörelsen känns igen. Rädda människor accepterar beskydd. Angripna människor slår tillbaka för att bevara sig själva. Relationer hårdnar, och det som tidigare bar gemenskapen får mindre plats.

Men omtanke försvinner inte.
Den hamnar bara i bakgrunden.

Där blicken tillåts stanna, där ingen tvingas vända bort sig, syns den som klarast.