Ett kosmiskt skådespel

I ett kort, nästan övernaturligt skeende förändras världen – dagsljuset tycks blekna, temperaturen sjunka, och skuggorna bli skarpa och djupa. Inget reellt förändrat. Solen kvar där den varit, oförändrad, men vår upplevelse av den störd av en rörelse som vi inte kan påverka. En påminnelse om att det finns krafter som verkar oberoende av vår vilja.

I en tid då vi alltmer söker kontroll över vår omgivning kom veckans partiella solförmörkelse som en ödmjuk påminnelse om att vi är och alltid har varit en mikroskopisk del av något så oändligt mycket större – en universell koreografi som kommer fortsätta upprepas vare sig med eller utan oss som åskådare.

I solförmörkelsens korta ögonblick får vi en gåva – ett kosmiskt skådespel – utan krav på motprestation utan att förtjänat det. Vi behöver inte bygga, forma eller planera för att få uppleva skådespelet; det händer oavsett vad vi gör. I en värld där vi ofta känner oss pressade att prestera och bevisa vårt värde, erbjuder solförmörkelsen något helt annat, en annan väg – att bara finnas till och låta det som sker fylla våra sinnen med förundran. Det är en inbjudan till uppmärksamhet och stillhet, till att låta ljusets försvinnande och återkomst tala till oss om världens ständiga växlingar och förändring.

I en värld fylld av krav på aktivitet och prestation kan det vara en befrielse att få ta del av något uråldrigt, oåtkomligt, som gåtfullt lockar våra sinnen. Som en stigande fullmåne, ett stjärnfall eller vågen som stilla sköljer upp mot stenklippan. Följa växlingen mellan ljus och mörker, låta oss överväldigas av kosmos skiften.

I solförmörkelsen talar världen själv till oss, skapar skönhet i mötet mellan människan, det mer än mänskliga och det universum som omsluter oss. Erbjuder ett möte.

Men i kontrast till detta naturliga skådespel, väcks en annan tanke i mig. Jag ställer mig allt oftare frågan: Varför är det så få som bara arbetar lagom mycket för att ha råd med den allra nödvändigaste. Svaret jag inbillat mig var giltigt studsar tillbaka, som en reflex men i sanning oreflekterat: Du måste arbeta annars får du inte äta dig mätt. Men, hur menar jag? frågar jag mig själv förvånad. Jag förstår svaret men förstår jag egentligen logiken: Du måste arbeta för att försörja dig själv, men är jag verkligen fri att välja att bara arbeta med det som jag behöver för att överleva? Att bara arbeta lagom mycket räcker inte – då riskerar jag att ses som lågproduktiv och lätt att rationalisera bort. Konsekvens? Jag står utan inkomst och får inte råd med mat. Och om jag inte ständigt lär mig nya saker för att motverka min minskade produktivitet i min önskan om lagomhet, kommer jag förr eller senare rationaliseras bort ändå. Konsekvens? Densamma!

Det reflekterande svaret verkar istället vara att vi producerar mer och mer, inte för att vi behöver alla dessa saker, utan för att över huvud taget få del av de pengar som kan ge oss mat och tak över huvudet. Det skulle bli som tydligast om vi slutade att växa våra ekonomier genom ökad materialanvändning. Obönhörligt skulle en efter en hamna utanför produktionsprocessen och vår del av kakan då den tekniska utvecklingen gjorde oss överflödiga.

Det är emellertid inte som en solförmörkelse, tillgänglig för alla oberoende av våra handlingar och omöjlig att förhindra. Detta är en mänsklig konstruktion, där den osynliga - men osedvanligt omilda - handen driver alla att producera mer. Solförmörkelsen förstår jag, mekanismen är enkel, men förklaringen att vi måste arbeta mer och mer för att få tillgång till mat som kräver allt mindre arbetsinsats tycks kräva en doktorshatt för att förstå.

Att vara medveten om dessa skeenden, och att tillåta mig själv att gripas av förundran, är mitt sätt att återknyta till naturens rytmer. Det är en påminnelse om att vi inte behöver vara skapare för att få njuta av det som skapas – ibland räcker det att vara människa, stående under en tillfälligt förmörkad sol, medvetna om att den är där – som alltid – även när vi inte ser den.