Förord till Boléro
I stugan, i ett grånande november, hörde jag plötsligt något som hade gått mig förbi. Jag lyssnade säkert om verket fyra gånger, vilket bör ha tagit dryga timmen. Den vittnade om något, jag hörde människor, spridda i tid och rum som upprepade ett budskap.
Den franske kompositören Maurice Ravel var mycket reserverad när det gällde sitt privatliv. Han odlade medvetet en distans mellan sig själv och sin konst och ogillade romantikens föreställning om konstnären som någon som blottar sitt innersta. Han framställde sig gärna som en noggrann hantverkare snarare än ett inspirerat geni. När han talade om sina verk betonade han ofta deras konstruktion, balans och teknik snarare än de känslor eller personliga erfarenheter som kunde ligga bakom dem. Det som hörs av allmänheten är i själva verket inte en rättvis karaktärisering av honom som person vilket vänner och brev tydligt visar. Låt därför inte det han säger offentligt ges avgörande tyngd för slutsatser. Det gäller inte minst hans mest spelade verk, Boléro.
Om Boléro uttalade han sig i en intervju med London Daily Telegraph i juli 1931, tre år efter uruppförandet:
Jag vill särskilt undvika att detta verk missförstås. Det är ett experiment inom ett mycket speciellt och begränsat område och bör inte uppfattas som ett försök att åstadkomma något annat eller något mer än vad det faktiskt gör. Temana är helt opersonliga – folkliga melodier av det vanliga spansk-arabiska slaget – och (vad man än har påstått om saken) orkestersatsen är genomgående enkel och rättfram, utan minsta ansats till virtuositet. Det är kanske just på grund av dessa egenheter som ingen tonsättare tycker om Boléro – och ur deras perspektiv har de alldeles rätt.
Jag har genomfört precis det jag avsåg att göra, och det är upp till lyssnarna att antingen ta verket till sig eller lämna det därhän.
