Kreativitetens tippningspunkt

I årtusenden har vi successivt ersatt det som människor är kapabla att göra på egen hand - eller tillsammans med varandra - med verktyg av olika slag. Verktygen, det kan vara från de enklaste stenredskapen till en avancerad robot utrustad med artificiell intelligens. De ersätter och förstärker det som människor annars gjort. Det är en komplex process och har hela tiden drivits av att ny kunskap utvecklats, inspirerade av tidigare erfarenheter och i samband med att människor ställts inför nya utmaningar. Med mer kunskap ökar antalet möjliga kombinationer exponentiellt och befintlig kunskap sprids till tillämpningar i nya sammanhang.

Det måste ske i sekvens, kunskap genererar kunskap och mycket få upptäckter är genuint nya utan någon förlaga i enklare form. Kunskap som lagts på kunskap behöver också lagras och göras tillgänglig för allt fler för att inte lärprocessen ska avstanna. De har lagrats i böcker och i andra medier så att vi hela tiden kunnat ta vid där andras tankar tog slut. Alla kan inte lära sig allt, det säger sig självt. För några hundra år sedan fanns multilärda personer idag är kunskapen så komplex att få kan ha en överblick. Vi kommer allt längre ifrån varandra och nya medier måste utvecklas för att sortera det som hänger ihop inom områden som ligger långt ifrån varandra.

Det är omöjligt att förutsäga vart utvecklingen kommer att ta sin nästa sväng, på stenåldern fanns inte de koncept och den ansamling av erfarenheter, upplevelser och insikter i människors föreställningsvärld som finns idag. Ingen kunde heller sakna det som vi idag tar som självklart och inte kan förstå hur det gick att leva utan. Lika lite finns framtiden i våra nu, det vi saknar är det vi vet att vi kan få men ännu inte har nog av. Säkert finns det många som kan förmedla en föreställning av de närmaste 20 åren inom vissa snävare domäner, vissa kommer ha ganska rätt. Det stora flertalet kommer ha fel och vi kommer inte höra ordas så mycket om dem. Men kanske de ändå påverkar stämningen i samhället under en tid och tillförsikten i att vi ändå når en framtid dit vi längtar.

I min föreställningsvärld, min vision om framtiden, har vi valt ordning framför oordning och därför också ljus för det levande (läs https://www.simplicitet.se/en-meditation-over-varat-det-goda-och-det-som-faller-sonder/ eller https://www.simplicitet.se/energi-entropi-och-hallbarhet/). Det är den frigjorda friheten som får det att tippa över.

Jordbrukssamhället

Under tusentals år var människans huvudsakliga sysselsättning att odla, jaga och ta hand om boskap. Föda är och förblir grunden för överlevnad och nästan alla behövdes i jordbruket för att förse oss med den. Filosofer, präster, adel och andra människopersoner med makt kom i åtnjutande av den genom andras arbete, ibland genom slavarbete. Överskottet var förenat med förtryck men det gav också utrymme för vissa att hinna tänka och några av dem att tänka nytt. Mekaniseringens ökande förfining förändrade till slut strukturen för framställandet av föda fullständigt jämfört med den tidigare historien. Traktorer, skördetröskor och konstgödsel ökade mängden mångfaldigt och frigjorde ännu fler människor från åkern. Jordbruket kunde föda en växande befolkning med bara en liten del av arbetskraften. När magen var mätt fanns tid att fylla nya behov: varor, kläder, hus, nya verktyg. Det som endast varit möjligt för de mäktiga fanns inom räckhåll för fler. Några ytterligare kunde frigöras för att tänka nytt, samla och systematisera den stigande ansamlingen av kunskap.

Industrisamhället

Nu sker något intressant och som upprepas flera gånger fram till vår tid. De skaror av människor som inte längre behövs på fälten återfinns snart i en ny skepnad i de framväxande fabrikerna. Maten som vi alla behöver fortsätter att framställas med allt färre människor. Alla kan få mat. Utan att tillhöra ett priviligierat fåtal får du emellertid inte del av den utan att arbeta och således flockas människor inom en ny värdeskapande sektor. Industrin blir motorn för de nya värden som kan användas som bytesmedel för mat. Från de stora ytornas utspridda bosättningar som varit förenat med jordbruket koncentreras nu arbetet till mindre, mörkare och mindre gästvänliga ytor och städer växer fram. Städer, trånga, smutsiga, utan yta att odla ens den ringaste omfattning av tillräcklig föda. Allt behöver fraktas dit och sedan de överblivna massorna även därifrån. Transporterna byggs följdriktigt ut men även nu tar maskinerna successivt över en allt större del av det tunga arbetet.

Till en början är arbetslivet hårt och människor pressas under grymma förhållanden. Att vara utestängd från tillgång till maten, som trots allt produceras i tillräcklig mängd, men inte görs tillgängligt utan tillgång till pengar, skapar inte något alternativ. Livet är en viktig prioritet för en levande människa och behovet av föda är inte förhandlingsbart när magen skriker och barnens gråt tystnad till följd av svältens undernäring. Men också här sker efter en tid märkbara förändringar: med löpande band, automation och robotar minskar behovet av mänsklig arbetskraft i industrin. De gör även människan allt mindre nödvändig för produktionen. Historien upprepas. Människor flyttas från sektorer med minskande behov av arbetskraft, men med fortsatt upprätthållen produktion precis som med maten, till nya verksamheter. Filosoferna blir fler, utbildningstiden förlängs och öppnas för allt fler, överskott kommer nya maktcenta till del. Finansmarknaderna och liv på avkastning av andras arbete växer. Nya möjligheter och skapandet eller känslan av nya behov tar över – service, handel, utbildning och vård.

Tjänstesamhället

Det intressanta sker igen. De människor som inte längre behövdes på fälten och de som inte heller behövs inom industrin återfinns snart i en ny skepnad i det som blir framväxande tjänstesektorer. Produktionen av föda och produktionen av varor i industrin minskar inte, snarare ökar de och i takt med den ökningen kan ännu fler människor försörjas med mindre mänskligt arbete. Priserna på dessa varor sjunker och fler kan få tillgång till dem. Priserna sjunker till följd av att det krävs färre människor i produktionen. Död materia tar över produktionen och den begränsas bara av hur mycket resurser som det går att tillskansa sig från jordens yta. Ökad energianvändning, nya metaller och transporten av varorna är den viktigaste begränsningen för att inte produktionen kan göras i den mängd att alla kan få tillgång till den.

När industrin rationaliseras, frigörs igen människor som inte får del av det producerade och gör sig tillgängliga för andra verksamheter för att erbjuda sin tid för nya värdehöjande aktiviteter. Med ökad produktion av varor ökar också behovet av transporter, av mellanhänder och av butiker. Där finns tydliga utrymmen för människor och bytesvärde i fördelningen av alla resurser. Tillsammans med det ökade utrymmet blir ett överskott av resurser för att avdela människor att förmedla kunskap och vidareutveckling av teknik. Nödvändig födoproduktion, tillgång till redan producerade bostäder och en fortsatt ökning av den produktionen gör att det finns lediga resurser att skala upp utbildning, av sjukvård, av omsorg. Det går att fylla behov som länge funnits men som fått stå tillbaka eller som inte kunnat förse samhället i en omfattning att alla kunnat ta del av den. Den ökade mängden producerade varor skapar också behov av en ökning av antalet butiksbiträden och administratörer. Det finns en generell ökning av komplexitet i samhället vilket kräver allt mer byråkrati och organisering. Det blir allt svårare att överblicka all kunskap som finns. Människor som kan göra dessa insatser blir allt fler och liksom i jordbruket och industrin utvecklas verktyg för att ersätta dem. Successivt börjar nu även dessa processer att göras allt mindre beroende av människor. Självbetjäning, digitala system och e-handel gör att tjänster inte längre behöver utföras av människor i samma utsträckning. Det som växer fram istället är behov av kunskap, analys och expertis.

Kort paus

Vad ser vi. Två parallella utvecklingar. Människor ersätts av maskiner och skapar utrymme för ny produktion. En fortsatt effektivisering gör att det som vi ser som behov fortsätter att produceras och i allt större mängd.

Kunskapssamhället

Vi är mitt i det och det intressanta är med all sannolikhet på väg att ske igen. De människor som inte längre behövdes på fälten, de som inte heller behövdes inom industrin, och nu inte längre behövs som den administrativa länken där mänskliga färdigheter inte kunnat ersättas av verktyg och maskiner smyger sig in även inom tjänsteproduktion. Produktionen av föda, produktionen av varor i industrin och produktionen av tjänster och kunskap minskar inte, snarare ökar de och i takt med den ökningen kan ännu fler människor försörjas med ett mindre mänskligt arbete. Priserna på dessa varor sjunker och fler kan få tillgång till dem. Priserna sjunker till följd av att det krävs färre människor i produktionen. Död materia tar över än mer av produktionen och den begränsas bara av hur mycket resurser som det går att tillskansa sig från jordens yta. Ökad energianvändning, nya metaller och transporten av varorna är den viktigaste begränsningen för att inte produktionen kan göras i den mängd som gör att alla kan få tillgång till den. När tjänstesektorn rationaliseras, frigörs igen människor som inte får del av det producerade och måste göra sig tillgängliga för andra verksamheter för att erbjuda sin tid för nya värdehöjande aktiviteter. Utbildningen fortsätter att utvecklas då kunskapsinnehållet i de arbetsuppgifter som görs tenderar att öka då de enklare greppen kan ersättas med verktyg och maskiner. Det arbete som allt färre människor utför inom jordbruk, industri, tjänster och nu utbildning blir allt mer avancerat.

Med det som kanske kan kallas för en IT-revolution blev kunskap och information centrala resurser. Ekonomin bygger på forskning, analys, utveckling, design och management. Universiteten växer, utbildningsnivån följer samma spår, och kunskapsintensiva företag blir ryggraden i en allt vidare globalisering. Arbetet flyttar från fabriker och butiker till kontor och digitala nätverk. Men även detta samhälle står inför ett skifte: AI kan redan nu skriva texter, analysera data, skapa bilder och driva administration. När maskiner blir bättre än människor på kunskapsintensiva uppgifter uppstår det intressanta. Vad är det som de frigjorda mänskliga resurserna nu kan göra för att få tillgång till alla de varor som produceras av maskiner. Vilka är de mänskliga förmågor som nu får sin nya miljö och som är mer avancerat än det som hittills gjorts för det är ju det som varit den drivande kraften och som möjliggjort att alla får del av varorna: vad är detta nästa steg?

Meningens och relationernas samhälle

I inget led kan vi se att produktionen av de varor vi efterfrågar för vårt välbefinnande har minskat. Vi ser också att det ökade värdet har skapats genom att göra människor överflödiga för att i nästa skede skapa nya former av produktion. Detta är ett cirkulärt mönster i en stigande spiral. Varje färdigt varv har lämnat människor utanför fördelningen av de producerade resurserna och motiverat eller kanske tvingat dem att utveckla något nytt. Vissa anser att det är priset vi måste betala för den ständigt ökade spiralen av användning av nya resurser. Inget i principen tycks rättfärdiga propån att människor måste acceptera lägre betalda jobb inom en befintlig sektor, det skulle snarare leda till en långsammare utveckling av det nya.

När jordbruk, industri, tjänster och kunskap i allt större utsträckning hanteras av dött arbete; verktyg, maskiner och AI, frigörs människor för något annat. Det som återstår är det som inte kan automatiseras: den levda mänskliga erfarenheten. Men samtidigt så får vi aldrig del av den fria tid som hela tiden skapas i den befintliga produktionsnivån. Vi drivs oavbrutet vidare att fylla tiden med nödvändigt arbete för att få tillgång till det mest basala, den föda som redan finns i ett överflöd producerat av ett fåtal.

Var lämnar det oss? Den fantasilösa spaningen efter framtiden skriver fram processen med den spiral vi redan befinner oss i och då kommer nästa steg att fyllas av verksamhet som för stunden ger något extra som sedan ersätts av något nytt. Verktygen kommer att fortsätta utvecklas för att successivt minska det mänskliga innehållet i de levererade tjänsterna, men det kommer uppträda något nytt eftersom människor alltid frigörs från det som redan produceras. Produktionen av nya varor, tjänster, eller förbrukning av resurser för att vara krass, fortsätter eskalera.

Eller så överträffar utvecklingen våra vildaste fantasier då de fria tänkarna når en kritisk massa och når en annan form av insikt. En tippningspunkt där koncentrationen av fria tänkare och kreatörer är så stor att ingen vill riskera att ersättas av maskiner. Att människor som når frihet från arbete för att de blivit för dyra i förhållande till vad som maskinerna nu kan producera istället ses som ett värde i sig och att vi gläds åt vår fullkomlighet att kunna försörja en människa med den kunskap vi har utan att hen måste tvingas in i andra former av arbete som fortsätter att tära på planetens resurser.

Steget mellan att börja värdera varandras liv och att värdera allt levande är kortare än kanske många tror. Kanske får det spiralen att tippa, plana ut och hitta sin naturliga hållbara bana.