Oförmågan

Söndag, natten till den 9 oktober 1932. Frankrikes då ledande kompositör är 57 år och sitter försjunken i tankar i baksätet på en taxi. Han står på sin höjd i konstnärskapet, Bolero har gjort succé några år tidigare och inom några månader ska Pianokonsert i G-moll och Pianokonsert för vänster hand premiärframföras. Det är inte något ovanligt med att han tagit en taxi, det gjorde han ofta. Taxichauffören hade raskt förstått att han inte behövde göra sig något besvär till kallprat. Han sneglade igen på den elegant klädda mannen i baksätet som med ett kyligt sätt dirigerat honom till 40 Rue de Villejust. Det var något mycket bekant över passageraren men han kunde inte riktigt placera honom. Han hade plockat upp honom vid en teater i närheten, vilket tillsammans med den mycket uttänkta klädseln talade för att det var en celebritet. Excentrisk och otrevlig, utan större förståelse för den hårt arbetande klassen. Han kände igen typen. Skulle inte tro att det blir någon dricks på den här resan, var den tanke som avbröts av upptäckten av den andra taxin som plötsligt befann sig rakt framför dem. Alldeles för nära för att han skulle hinna reagera och bromsa.