Örnskepnad -Reprogression Scen 1
Han såg himlens skiftande färger, från ljusblå till rosenfärgad skymningsblå en nyansernas färgkatalog ändat med det stjärnbeströdda, djupblåa universum.
Han svävade liksom en vithövdad örn majestätiskt över det grönskande landskapet. Ett landskap i vilket han bara några minuter tidigare barfota strövat omkring. Över axeln hade han, likt landsbygdens luffare, haft ett tygknyte fastbundet kring spetsen på en vandringsstav. Knytet hade han inte längre kvar, men det bekymrade honom inte. Dess innehåll hade inte varit viktigt, och i örnskepnad var det överflödigt, för att inte säga meningslöst. Hur hade det gått till, kom han sig att fundera. Han behövde inte tänka, svaret kom ögonblickligen. – Varför fråga så fånigt? Jag tog sats, bredde ut mina vingar, och lade mig vinn om att flygande nå vindarnas land. Det var så självklart att han högt utbrast: – Så löjligt, varför undrar jag så dumt? Han skakade lätt på huvudet, smålog inombords och fortsatte sin flygtur.
