Självförsörjning
Utdrag från Breven från framtiden...
Jag minns min farfar som berättade om sina bin. En gammal man som genomlevt större delen av de svåra åren. 102 år var han, sista gången jag hörde berättelsen, och det var endast en kort tid innan han bugat och tackat för sig och sedan somnat in i sin favoritfåtölj med barn stojande rusande omkring. En av dem hade till och med snubblat över hans fot men snabbt rest sig och rusat vidare med ett lyckligt tjut.
Jag var inte gammal, elva år, då jag hörde den första gången. Jag hade lyssnat fascinerat på hans berättelse och den som jag då tyckte märkvärdiga upptäckten. Det kändes som det var han som uppfunnit hela det nya livet. Det var i slutet av den första av flera pandemier som drabbade världen under flera omgångar från 2020 och framåt. Det var början på det som senare kom att bli det vanligaste arbetsformen för många, att jobba hemifrån. Tekniken för att jobba på distans var då förhållandevis ny och gemenskapskänslan begränsad. Det berättades att det hade varit stor lycka då många hade kunnat återgå till arbetet och igen åka tätt packade i bussar och tåg. Men han berättade om en alldeles speciell upplevelse han haft då han återvände till morgonens rusningstrafik efter att skattat sin första låda med honung. Han hade förstås broderat ut berättelsen på sitt alldeles egna sätt och beskrivit hur han tagit ut ramarna, förvarat dem i en sluten låda för att inte bina omedelbart skulle försöka föra tillbaka sin honung till kupan. Att han avlägsnat det skyddande lagret av vax och sedan placerat ramarna i slungan, den handvevade centrifugen han använde för att honungen skulle lossa från cellväggarna. Ur kranen från slungan hade sedan den gyllengula segflytande vätskan runnit ut. Litervis per ram. Men nu var det människorna som lämnade tåget som hade fångat mig. Kanske var det den berättelsen som gav mig det speciella intresse som senare fick mig att söka mig till de människor som förlänades titeln andebärare. Den var nästan av religiös karaktär hade han tyckt, ett ögonblick av det där slaget då dimmorna skingras och man för en stund får klar sikt över sakernas egentliga varande.
