Uppfostrad av en stenmur

Har ni någonsin stött på en människa som presenterat sig med orden; jag uppfostrades av en skog eller någon annan som påstod sig uppfostrad av en flod? Vilka tankar kom till dig?

Uppfostrad av en skog, det låter vidunderligt stort, som att gå barfota på mjuka bäddar av mossa omsluten av höga tallar som sträcker sina grenar, än hitåt, än ditåt pekande på vad allt levande omkring har för uppgifter i just den här skogen. En svamp som viskar att den är ätlig medan den försynt menar att den röda med prickar där borta bör du vara försiktig med.

Uppfostrad av en skog, En vis kvinna med stor livsvisdom hämtad från växter och örter. Kanske en av de lyckliga som bodde vid randen av en urskog och där fick uppleva alla tänkbara liv och levande. Växter, svampar, träd i alla stadier av förmultning likväl som i tillväxt. Lavar som hänger tunga och vita i långa sjok och där fåglars sång, rådjurs skällande, vildsvins grymtningar och någon hjärtskäre-skrikande rävs letande efter den rätte. Du ler en smula och närmar dig henne för att få veta mer om dold kunskap och naturlig styrka.

Uppfostrad av en skog. Nej nu dillar hon med maten. Allvarligt talat skogar uppfostrar ingen. Det går ju inte att bara uppfostras av en skog. Det går inte att överleva där, ensam. Du hittar på! Skogen är väldigt mörk om natten, det är lätt att gå vilse och många faror lurar i dunklet. Allvarligt, det är rent av oansvariga ät att låta en liten flicka klara sig själv utan en vuxens erfarna hand och vägledning. Var fanns hennes föräldrar, varför hade de inte uppsikt, tog de sig inte tid. Arbetade de för mycket? Var hon kanske föräldralös och hänvisad till vad hon hittade i skogen för att överleva. Samhället borde ha mer resurser, varför tog ingen hand om dig!

Uppfostrad av en skog. Du hajade till, fryser mitt i rörelsen, liksom blir stående med ena benet en bit framför dig, foten fortfarande i luften. Höll andan, spetsade öronen, ögonen fixerade på personen. Kanske rätade du lite extra på dig när du mjukt satt foten i backen. Tankarna vandrar iväg, som de en gång gjort för länge sedan då du första gången strövade omkring i en bokskogs katedral-liknande prakt, en stig med gulnande löv och en doft av höst från den fuktiga jorden och den blivande. Flyktigt passerar tanken på de gamla myternas skogsrån, varelser med ihålig träig rygg eller med svans mot vilka man bör vara lite på sin vakt. Den som nu stod framför dig var kanske ett rå som kunde belöna goda gärningar och straffa dem som inte följde de regler som ställts upp för att skogen skulle kunna leva vidare med den oändliga mångfald som fanns där i.

Mångfalden i de tänkbara bilder påståendet väcker är svårslagen. Jag vet precis vad jag själv tänkte, det kom som en spegling. Jag uppfostrades av en stenmur, det var vad som kom för mig.