Luftperspektiv

Jag rekommenderade en roman i bokklubben med arbetskamraterna (Air av Christian Kracht). Efter omröstning vann den och är nästa mötes bok. Full av iver har jag läst boken och är nu svårt kluven. Två veckor efter jag lagt den ifrån mig har jag ännu inte landat i vad jag har läst. Boken är tveklöst ett konstverk, en tavla så full av händelser och miljöer att jag varken vet ut eller in. Det är en linjär berättelse i en icke-linjär tidslinje. Våldsam, full av död, men också omtanke i en tid av en härjande pest. Fantasifull, men utan den mångordiga berättelselusta man kan finna i Murakamis berättelser. Inte högtravande och självklar som de märkliga berättelserna man kan finna i Luis Borges kortnoveller även om det ständiga dödandet och det flytande tidsperspektivet på något vis knyter dem samman. Den har drag av vandringen i McCarthys Vägen. Det är också en saga med tydliga hänvisningar till Lindgrens Bröderna Lejonhjärta där ont förefaller ställas mot gott, utan att vi får någon förklaring till varför personen vi förutsätts knytas an till skulle vara god. Han är främmande för landet han plötsligt befinner sig i och eftersökt som medicinman av härskarens soldater.