Pianoduo i Vamlingbo
På södra Gotland tycks konsten inte leva vid sidan av vardagen. Den är en del av den.
Semesterns två första veckor avslutades på bästa tänkbara sätt. På Vamlingbo kulturscen firade Roland Pöntinen och Love Derwinger fyrtio år som pianoduo – två musiker som under decennier format svenskt musikliv och vars samspel under kvällen påtagligt var något större än summan av två pianister. Det märks också utanför scenen. De berättade hur människor ibland hälsar på den ene med den andres namn och tackar för konserter som den andre egentligen spelat. Ja, det hade till och med hänt att de tackats för konserter ingen av dem hållit.
Programmet kretsade kring det tidiga 1900-talets Paris. Det har kallats Belle Époque och staden var världens kulturella huvudstad och en plats där framtiden redan hade börjat. Men bakom den glittrande ytan fanns också fattigdom, stora klasskillnader och en känsla av att den gamla världen höll på att lösas upp. Ravel, Debussy, Satie och senare Stravinsky tillhörde olika generationer, men sprang ur samma kulturella mylla.
Spanien var inte ett tema men återkom flera gånger under kvällen. Manuel de Falla lär ha sagt att Debussy fångade det spanska bättre än någon spanjor. Debussy hade aldrig varit i Spanien, medan Ravel, vars mor var baskiska, var uppvuxen med kulturen, berättelserna och sångerna. Men jag hörde samtidigt ett smicker som kanske Debussy inte själv hade återgäldad, vi har tendenser mot sådant mot en övermakt som är svår att förhålla sig till
Likheter och influenser är sällan enkla. Debussy och Ravel jämfördes ständigt med varandra, ibland på ett sätt som skymde bådas originalitet. Ravels Rapsodie espagnole, som för min del var kvällens starkaste musikaliska upplevelse, var ett exempel på detta. Deras relation – präglad av både beundran och rivalitet – är en av de historier jag fördjupar mig i i arbetet med min bok om Ravel och jag tycker att Ravel sköter det snyggare.
Verket uruppfördes 1908, men dess tredje sats, Habanera, hade då redan en tretton år lång historia bakom sig. Ravel skrev den redan 1895 och återvände till den flera gånger innan den fick sin plats i Rapsodie espagnole. När Debussys Soirée dans Grenade publicerades 1903 ansåg Ravel att den låg alltför nära hans egen Habanera. När Rapsodie espagnole några år senare gavs ut såg han därför till att årtalet 1895 trycktes under satsens titel i partituret. Det är en detalj som kastar visst ljus över relationen mellan Ravel och Debussy, och Ravels sätt att stillsamt men tydligt hävda sin person. En schism som kunnat uppstått när de 1913 båda tonsatt en dikt av Stéphane Mallarmé, som Ravel var den som hade rättigheterna till, hanterades med än större finess (Debussy och magi).
Även om Ravels Rapsodie espagnole för mig blev kvällens starkaste musikaliska upplevelse gick det inte att värja sig mot kraften i Stravinskys Våroffer, som upptog kvällens andra del efter paus. En upplevelse utöver det vanliga!
Efter stående ovationer fick vi åter höra Andante ur Stravinskys Five Easy Pieces. Roland Pöntinen presenterade det som "världens bästa stycke". Stravinsky beskrev Five Easy Pieces som pedagogiska stycken med en mycket enkel primostämma, avsedda att spelas tillsammans med hans barn eller andra mindre erfarna pianister. Musikhistoriker har beskrivit Andante som Stravinskys hyllning till Satie och är på så sätt en fin introduktion till de tre styckena i päronform som vi fick höra före paus.
En flygel är egentligen för liten för två pianister av Roland Pöntinens och Love Derwingers kaliber. Man skulle kunna tänka sig att de, som så ofta annars, suttit vid varsin flygel. Med gott om utrymme för egen utlevelse. Men just därför är det större att se dem dela samma instrument. Händerna korsar varandra utan tvekan, den ene lämnar plats innan den andre behöver den, ibland den enes hand inunder spelandes de vita tangenterna omsluten av den andres spelande de svarta. Fyrtio år av gemensamt musicerande har gjort det begränsade utrymmet till en tillgång.
Kanske finns här också en påminnelse om något som sträcker sig bortom musiken. Vi är vana att förknippa frihet och framgång med större ytor, fler möjligheter och användning av fler resurser. Men den största konsten uppstår inte sällan ur det begränsade. Det är kanske också en av de insikter vi behöver bära med oss in i framtiden: att ett rikare liv inte alltid kräver mer, utan ibland bara en större förmåga att dela det utrymme som redan finns.
Vamlingbo kulturscen har gjort Storsudret till ett centrum för musik, teater och konst, där lokala och internationella konstnärer möter en publik av både gotlänningar och tillresta. Körsbärsgården som vi besökt några dagar innan inkluderad. Att Roland Pöntinen dessutom är en av dem som byggt upp Vamlingbo kulturscen gav kvällen en särskild känsla. Han kom inte dit för att ge en konsert. Han spelade på en plats som han själv varit med och skapat. Som en del av denna helhet blir det således inte heller förvånande att vi veckan innan hamnar bakom konstnären Lars Jonsson i kön på Ica Hoburgshallen. På södra Gotland tycks konsten inte leva vid sidan av vardagen. Den är en del av den.
