The Goat Foot God
Kära Dion,
Sedan det förra brevet så har jag till min stora glädje stiftat en ny bekantskap. Hon är konstnär och fram till nyligen mig helt okänd. Hon var vuxen när du föddes och dog några år innan dig. Influerad av teosofin målade hon 193 verk som skulle pryda ett tempel. Ett tempel format i en spiral där besökare cirkulerade in mot ett allt mer avsmalnande centrum. De tre sista målningarna i serien var altarbilder. Alla tre innehållande bilder där alltets existens förenades med en triangel eller en cirkel. De hyllar kärleken mellan det kvinnliga och det manliga i gula och blå nyanser. Templet skulle vara ett ställe för tillbedjan för livet centrerat kring kärleken mellan man och kvinna och ett fulländande av livet genom sexuell reproduktion. Jag tror inte hon la någon värdering i kön, alla är vi en del av en helhet och nödvändiga för varandras fortlevnad.
De målades redan under 1900-talets första decennium, men hon förstod dem aldrig själv. Kanske hon inte hade nyckeln till templet, eller så vågade hon aldrig ta steget ut i ljuset. Som du själv vittnar om var det inte lätt för kvinnor att ta plats på en scen som män gjort till sin. Män som endast upplevt en fjärdedel av skapelsen skulle aldrig genomskåda helheten, inte ens om de bejakade det kvinnliga inom sig och skådade hälften räcker det. Hon förstod kanske det. Men utan det manliga såg inte heller hon mer än den mest öppenhjärtade man, men det hon såg var av sådan karaktär att en ytterligare rymd öppnades i människans gemensamma förmåga. Ingen kan ensam se helheten den måste sammanlänkas från allas perspektiv.
Hon var starkt influerad av teosoferna och senare även medlem i det svenska antroposofiska sällskapet. Hon lär ha uppvaktat Rudolf Steiner vid flera tillfällen men han hade av allt att döma inte den sensitivitet som krävdes för att förstå dem. Hon efterlämnade en stor samling verk som hon inte ville att de skulle bli offentliga förrän 20 år efter hon lämnat sin jordiska kropp. Steiner hade sagt henne att världen inte var redo för hennes tavlor. Egentligen hade hon närmat sig honom med önskemålet att de skulle pryda hans Goetheanum, det som sattes i lågor på nyårsafton 1922. Kanske var det ett änglars ingripande som omintetgjorde hennes önskan. Tavlorna är, det är min starka känsla, ovärderliga. De innehåller samma djup och insikt som den kosmiska doktrinen. Först 40 år efter hennes död ställdes de ut för första gången. Det är uppenbart att världen fortfarande idag inte har förstått henne, trots att det gått 75 år nu.
