Kulturella antaganden - Superorganism 5

Invasiva arter går under om deras expansion inte balanseras. Det är en ekologisk realitet. Tillväxt sker så länge resurser finns tillgängliga. När bärkraften är nådd, så kan inte expansionen fortsätta. Men att expansionen stannar av är ju inte samma sak som att livet upphör. Det är att nå så att säga vuxen ålder, en mognad. Biologiskt slutar en organism att växa när energitillförsel är lika stor som energianvändningen. Det krävs energi för att röra sig och det krävs energi för att reparera den oundvikliga förslitningen. En god balans ger förutsättning för välmående. Den balansen måste också utsträckas så att den inte tär på förutsättningarna att upprätthålla den balansen över långa perioder. Nivån på det samlade energiintaget och energianvändningen får inte vara så hög att den gradvis bryter ned de förutsättningar som balansen vilar på.

En insikt i detta är att vi inte är isolerade kärl där det vi gör bara är en balans inom oss själva. Även om vi slutar växa så innebär all ytterligare energianvändning, som att bryta malm för att expandera in i vår omgivning att annat får stå tillbaka. Den växten måste också nå en mognadsnivå där de slutar att ta i anspråk allt större områden och allt större mängd energi för fortsatt expansion. Förståelsen att vi genom vår individualism kollektivt göder något opersonligt, något som växer utan egen insikt, är idag inte en medveten del av våra kulturella antaganden.

Början på allt

I boken Början på allt berättar David Graeber och David Wengrow om Kandiaronk, en diplomat från Wendat Nation, som förhandlade med fransmännen under 1600-talet. Wendat Nation var ett ursprungsfolk i nordöstra Nordamerika, främst i området kring de stora sjöarna i dagens Kanada. Samhället byggde i hög grad på rådslag, personligt oberoende och ömsesidigt ansvar snarare än stark centralmakt. Kandiaronks samtal med den franske officeren Louis-Armand de Lom d'Arce publicerades i boken Dialogues avec un sauvage (Lahontan, 2010).

I dialogerna riktar Kandiaronk en skarp kritik mot det franska samhället och ifrågasatte bland annat hur européer kunde acceptera fattigdom, konkurrens och social kyla trots sin rikedom och tekniska utveckling. Han noterade att i Europa kunde någon frysa och svälta på gatan medan andra passerade förbi. För honom framstod detta som moraliskt absurt. Några återkommande teman var:

• att européer lydde pengar snarare än människor,
• att fattigdom och tiggeri accepterades,
• att människor arbetade hårt men ändå levde otryggt,
• att de rika kunde leva i överflöd medan andra svalt,
• att lydnad och hierarkier gjorde människor ofria,
• att egendom och konkurrens skapade avund och konflikt.

Dessa dialoger blev mycket lästa i Europa under 1700-talet och mycket av kritiken tycks senare upprepas av Rousseau i Avhandling om ojämlikhetens ursprung. Det finns åtminstone tre betydande likheter: