Reflektion: XXVI 47
På landet tycks alla händelser på något ditt sammanfalla utan tydligt tidsbegrepp. Som om allt låg utlagt och händelser fanns där oberoende av tiden. Något som skedde för tre år sedan känns inte länge sedan på det sätt som andra händelser som också skedde då.
På landet tycks alla händelser på något sätt sammanfalla utan tydligt tidsbegrepp. Som om allt låg utlagt och händelser fanns där oberoende av tiden. Något som skedde för tre år sedan känns inte länge sedan på det sätt som andra händelser som också skedde då. Det hände på vintern, som med fasanerna på bilden, men det kunde varit vilken vinter som helst. Det enda jag tror mig veta är att det inte hände i en framtida vinter. Tiden går verkligen inte lika för olika upplevelser.
I ett av kapitlen i Flickan vid pianot talade jag om en fjärde dimension, tiden som den fjärde i det tredimensionella rum vi annars lever i. Som om världens alla tider redan fanns utlagda och gick att bläddra i fram och tillbaka, ja rent av kunna hoppa mellan tidsperioder bara man kom på hur övergången kunde göras. Alla versioner av oss, där samtidigt. Redan bestämda. Einsteins relativitetsteori menar att det är så. I filmen Interstellar är det en huvudpoäng där pappan befinner sig i en tesserakt (ett flerdimensionellt rum där det är möjligt att förflytta sig mellan olika tider) och lyckas trycka böcker ur en bokhylla med hjälp av gravitation. Han själv är i rummet där böckerna faller. Det är så skilt ifrån den annars linjära tid som vi upplever att det är svårt att föreställa sig. Men det innebär också att om allt redan finns hur skulle något av det vi gör då någonsin ha någon betydelse. När böckerna skjuts ur hyllan är det i själva verket inget nytt som händer, hans agerande har hela tiden varit en del av historien.