Reflektion: XXVI 46
På jobbet har vi i veckan avrundat vår läsning av Ursula le Guins bok De obesuttna med en sittning över lunch. Den har under flera år stått på min Att läsa-lista då den pekats ut som en viktig bok om framtiden och klimatförändringar. Kopplingen till klimat är endast indirekt. Handlingen utspelas på Urras och Anarres. De är jordlika samhällen. Jorden, som kallas Terra ligger elva ljudårs resa bort. Det är en planet som människorna till stor del har förstört genom ekologisk överexploatering, överbefolkning och krig. Jordens ambassadör på Urras berättar att det inte längre finns några skogar på jorden. Luften och himlen är grå, och det är ständigt hett. Jorden är fortfarande beboelig, men dess tidigare ekologiska rikedom har försvunnit. Befolkningen har minskat dramatiskt. Tidigare levde nio miljarder människor på jorden. Nu återstår omkring en halv miljard. Mänskligheten har förlorat förmågan att klara sig självständigt och får hjälp från civilisationen på Hain - en planet 140 ljusår bort och den som människorna ursprungligen härstammat ifrån - har varit avgörande för dess överlevnad. Boken är skriven 1974, antalet människor fyra miljarder (idag är vi 8,3 miljarder), den ringde i varningsklockan!
Det är en fascinerande bok, le Guins försök att beskriva hur en anarkistisk stat skulle kunna fungera. Jag har i inlägget Jag svarar mu på den kallat mig eko-anarkist och förklarat att för mig förefaller en eko-anarkist vara en person som önskar sig en värld där frihet och ekologisk hållbarhet går hand i hand. Någon som vill leva ett enklare och mer harmoniskt liv, och som tillsammans med andra önskar kunna bryta sig loss från hierarkier och förtryck och istället bygga en gemenskap som värnar om naturen och varandra. Någon som tillsammans med andra önskar kunna organisera sig själva utan behovet av en stat eller central makt. Leva i små, lokalt förankrade samhällen där alla har en röst och som byggs på samarbete istället för tävlan. Människor där gemenskapen är viktigare än jakten på status eller materiella rikedomar. Där gruppen delar på resurser och tar hand om varandra, med målet att skapa en värld som är mer rättvis och balanserad.
Hon har förlagt det anarkistiska samhället till Anarres, en ogästvänlig måne. Urras, som månen kretsar kring, är en värld uppdelad i tre världsdelar, ett kapitalistiskt samhälle med enorm rikedom och samtidig stor fattigdom. En, vill jag påstå, besvärande ojämlikhet mellan könen. Ett auktoritärt socialistiskt samhälle, och en fattig och instabil världsdel. Grupperingen känns mycket väl igen. Makten är mycket koncentrerad i de två mer stabila världarna och krig bryter ut dem emellan med jämna mellanrum. Anarres befolkas av personer som nära 200 år tidigare gjort revolution kunnat lämna Urras för dess ogästvänliga måne och representerar ett fjärde alternativ: ett samhälle utan stat och utan privat ägande av produktionsmedlen men ändå ordnat. Det är uppenbart att det är avsaknaden av resurser som gjort det möjligt att få leva ifred på planeten. Inget av de maktsökande länderna på Urras skulle annars ha låtit dem vara. Det följer av samma resonemang om att människan som inte medvetet väljer att begränsa sig genetiskt tenderar att expandera så länge det finns utrymme och lediga resurser som kan användas för att växa. Vi känner igen resonemanget ifrån Superorganismen.
På Anarres har människorna utifrån sina anarkistiska principer avskaffat staten, det privata ägandet och de formella makthierarkierna. Samhället bygger i stället på frivillig samverkan, ömsesidigt ansvar och gemensam förvaltning av resurserna. Allt är gratis tilldelat efter behov. Maktstrukturer smyger sig ändå in genom informella hierarkier, sociala förväntningar och grupptryck. Det kräver något ytterligare för att lyckas, utöver att avskaffa staten behövs en ständig beredskap att göra revolt på nytt. Det finns som tillägg därför att ett samhälle inte kan formas till ett färdigt ideal genom kontroll och tvång. Det måste i stället präglas av balans, ömsesidighet, öppenhet och ständig förändring. Friheten är därmed inget slutgiltigt tillstånd som uppnås utan något som hela tiden måste återskapas i människornas relationer till varandra. Det finns en taoistisk grund i tanken och således mycket nära ursprunget för den engagerade buddhism som Thich Nhat Hahn spridit. Min eko-anarkism levandegjord.
Veckans text
Fredrik Cullberg Jansson
Kommentera gärna, jag vill höra vad du kommer att tänka på.
