Atoklimpen - Reprogression Scen 7
Ingen hade med ett slag kunnat ödelägga ett samhälle, ingen hade med ett hugg kunnat fördärva en världsdel och ingen hade ens kunnat drömma om att man med ett ringa tryck, med slät manikyrbehandlad hand, skulle kunnat utplåna en hel planet full av liv.
Innan de hunnit sitta upp på sina sadlar behövde de passera en vägbom. Den röd och gulmålade stålbommen stoppade effektivt all biltrafik som hade kunnat komma från vägen de snart gav sig in på, men lämnade vid sidan en öppning för vandrare och cyklister. Öppningen vid sidan var inte så stor att det var mödan värt att försöka sig på en balansakt i den högre skolan. De ledde istället cyklarna igenom den lilla passagen mellan bomstaget och den unga björk som växte där intill. Väl igenom satte de upp och trampade vidare. Längs deras väg låg några spridda stugor, vissa bebodda, andra stod tomma på väg att förfalla. Om tusen år skulle kanske också dessa utgöra mystiska objekt ur det förgångna och egga fantasin bland den kommande tidens människor. - Var vi där på riktigt, frågade pojken till slut medan de cyklade i bredd på skogsstigen. Det var en sådan där landsbygdsstig med två spår särskilda av en grässträng i mitten. De cyklade lätt vinglande bredvid varandra i varsitt spår. - Om jag ska vara helt uppriktig så vet jag faktiskt inte, svarade mannen tveksamt. I nästa ögonblick ändrade han sig. - Nej, det måste ha varit inbillning. Solen och den påfrestande vägen upp måste ha gett oss hallucinationer, det var bara en dröm. - Såg vi inte samma sak då?
Jo, de hade de ju gjort. Mannen ruskade på huvudet. - Det finns nog någon naturlig förklaring. - Men jag tycke det var väldigt verkligt, kan vi inte ha det som vår hemlighet och åtminstone lotsas att det hände. Det kan väl vara din och min hemlighet, vår alldeles egna tycker du inte det, bad pojken. - Jo, det kan det väl vara, svarade mannen leende. De fortsatte ytterligare en bit under tystnad. Runt dem surrade humlor och flugor. I skogen flög fåglarna omkring, markerade ut revir med melodisk sång inför den stundande häckningstiden. På stigen skyndade myror förbi, somliga med byggmaterial i ett fast grepp, andra på jakt efter mer efter slutfört avlastningsarbete. Skogen var fylld av liv. Björken, eken, häggen alla gav de våren sin färg, den ljusgröna undersköna, och dofterna fyllde deras lungor med de ljuvligaste sensationer. Intrycken var så överväldigande, känslorna så starka att medvetandet inte förmådde förmedla dess fulla prakt. Hela kroppen pirrade, njöt, levde, det fanns inga ord att uttrycka det mottagna, ingen språklig kanal som täckte upplevelsens djup och bredd. Här var världen bara värld som den sedan urminnes tider alltid varit. Här mötte de det som människan aldrig kan skapa, det som blir till där marken är helig. - Stanna ett tag, sa pojken plötsligt, jag måste prova en sak. Han slängde ifrån sig cykeln och kastade sig ned på marken intill ett träd. Han låg alldeles stilla en lång stund, höll andan för att undvika rörelse, koncentrerade sig hårt i ett försök att isolera sig från omvärlden. - Vad gör du, frågade mannen efter en stund. - Sch... Mannen lät honom hållas. - Jag undrar, sa pojken efter en stund och satte sig upp med benen i kors.
