Vårdkase - Reprogression Scen 6
Ingen hade med ett slag kunnat ödelägga ett samhälle, ingen hade med ett hugg kunnat fördärva en världsdel och ingen hade ens kunnat drömma om att man med ett ringa tryck, med slät manikyrbehandlad hand, skulle kunnat utplåna en hel planet full av liv.
Innan han hunnit tala till punkt fördunklades landskapet. Omgivningen blev disig och dimmig, nästan drömsk. Ljuset och skyn blev overklig på något trolskt sätt. Vattnet verkade plötsligt närmare, träden såg annorlunda ut och snåren bakom dem skingrades. Fågelkvittret tystnade, stämningen blev tjock och luften tung och kvav som om ett oväder fyllt av Odens vrede närmade sig. De såg en eld brinna på bergstoppen till vänster om dem, kanske tre kilometer bort. Ett rop från en man nära intill fick dem att rycka till av överraskning, och ute på vattnet såg de fem segelbåtar närma sig.
Seglen såg annorlunda ut, de var stora, alldeles fyrkantiga med randigt mönster. De hörde slammer och röster bakom sig. Muren var inte längre platta stenrösen utan en reslig välordnad stenmur. Ovan stenmuren löpte upprätta trästockar med vässad topp som skapade ett fästningsliknande utseende.
