Hennes brist - Reprogression Scen 8

Berättelsen om berget förändrade mannens sinnesstämning. Med ens kände han en stor saknad han inte kunde greppa. Det kändes som evigheter sedan han upplevt tystnaden på fjället, och vad hade han gjort sedan dess? De senaste tio åren var ett vakuum, ingen upplevelse kunde tillnärmelsevis liknas vid denna känsla av evig närvaro i världsalltet, men det var något ytterligare som gjorde sig påmint...

Han hade sagt vi, han hade inte varit ensam vid berget! Han mindes henne plötsligt och saknaden bröt igenom med full kraft. I många år hade de varit tillsammans och han hade förlorat henne inte långt efter besöket vid offerberget.

- Hur? Nej, det var inte viktigt, det viktiga var att han älskat henne. Efter separationen hade han grävt ned sig i arbete, jobbat långa dagar och lyckats väl i sitt förvärv. Jobbet hade mildrat smärtan och fått honom att glömma. Men han saknade henne, så han saknade henne. De gamla samtalen, de upprörda tillfällena, frasema lämnade fortfarande spår efter sig.

- Du försummar mig, hade hon sagt.

Men han hade ju bara försökt försörja dem.

- Närhet är faktiskt viktigare än status, hade hon upprepat vid ett flertal tillfällen.

- Nu låter du som min pappa, ekade hans svar.

Inte hade han varit stel, inskränkt, känslokall, inte hade hon rätt då hon påstod att han inte släppte fram sig själv.

- Mitt medvetna jag är ju jag, hade han många gånger kontrat, jag har fullständig kontroll.

- Men du lurar dig själv, lyckan kommer inte i din ordning, hade hon nästan uppgivet suckat mot slutet. Lyckan finns inte i status och standard, inte om inte kärleken finns.

Frasema tillhörde det förgångna men var fortfarande levande då han nu upplevde dem på nytt. Han hade inte förstått då och gjorde det ännu inte. Fanns där något att förstå?

- Kommer du inte ihåg lyckan du kände på berget? Hon talade till honom med vädjande stämma.

- Förstår du inte att det är de känslorna som gör oss människor lyckliga, de eviga upplevelserna. Hon hade skakat på huvudet och svalt innan hon slutligen böjt sig ned, tagit en stadigt tag i väskorna och sagt:

- Du kanske en dag kommer förstå vad jag menar, för din skull hoppas jag det så innerligt. Det hade varit hennes avskedsord, en dag för mycket länge sedan. Han hade sett henne ibland, men inte vågat ge sig till känna. Hans liv, det han levde nu, hade aldrig varit hennes. En brist hos henne!

- Har du någon tjej, frågade pojken mannen som suttit tyst en lång stund. Mannen ryckte förvirrat till:

- Va? Nej, det har jag inte.

- Varför inte det?

- Jag hade det en gång för många år sedan, men det tog slut.

- Varför det?

- Jag hade ju mitt jobb att sköta, min karriär att tänka på, så det blev lite jobbigt efter ett tag. Hon ville ha mig hemma, försökte på alla sätt och vis låsa in mig.

- Hur då låsa in?