Klart jag följer med - Reprogression Scen 3

I spegeln fanns förklaringen till denna något okonventionella procedur. Där fanns inte längre han själv, utan en liten pojke i tioårsåldern. En liten pojke som lite surt torkade vatten ur sina klara blå ögon.

- Det där var väl himla onödigt gjort, sade han buttert.

Mannen trodde inte sina ögon, än mindre sina öron och hostattacken som hotade att förpassa hans lungor samma väg som gurgelvattnet hade ingen som helst behov att upphöra. Efter en stund började pojken att skratta, ett levande oförställt skratt, så naturligt och befriande som fjällbäckens porlande över lövträdsbeklädda bergssluttningar, skulle kanske någon poetiskt lagd person uttryckt det, men det var mest ett genuint oförställt barnskratt. Han skrattade så han nästan kiknade.