Rödhake - Reprogression Scen 4
Till vänster om dem sträckte ett fält ut sig avbrutet av ett litet vattendrag, en å, som stilla strävade mot sjön som glittrade i solljuset dussintalet hundrametrar längre fram. Bortom ån bredde skogen ut sig, böljande upp för en sluttning.
En stund senare satt de båda uppflugna på varsin cykelsadel med varsitt hjulpar snurrande inunder sig, ivrigt pådrivna av deras fötters roterande tramprörelser. De cyklade med solen värmande vänster öra och vinden, knappt märkbar, fläktande snett bakifrån. Kisande åt solen till sträckte ett fält ut sig avbrutet av ett litet vattendrag, en å, som stilla strävade mot sjön som glittrade i solljuset dussintalet hundrametrar längre fram. Bortom ån bredde skogen ut sig, böljande upp för en sluttning. Grantopparna gjorde revor i den azurblåa atmosfären och skapade den där ljuvliga sommarbilden. Det var endast flugornas och humlornas surr som saknades. Till höger, i skogen på andra sidan diket de cyklade längs med, hörde mannen rödstjärten kvittra sin sommarsång. Sommarsång var precis rätt uttryck, det var just detta läte som mannen mest förknippade med sommaren. När han som barn legat med öppet fönster i tvåvåningssängens överslaf i farföräldrarnas sommarstuga, hade denna sång ackompanjerat morgonens intåg. Han mindes också den beskrivning av rödstjärtens sång han läst i en naturbok:
"... lätt vemodig sång som inleds med 4 – 6 stavelser som följs av en jollrande melodisk vissling.” Det där med vemodig hade han lite svårt att förstå, detta var sommarens kännemärke, en ljuvlig barndomstid, utan några bekymmer. Nej, vemodet stämde inte, var definitivt inte rätt, rödstjärtens sång symboliserade glädje, lycka, harmoni. Där någonstans inne bland träden i den skogbeklädda backen, satt hans sommarfågel och sjöng.
