Grottan - Reprogression Scen 9
Innan han ens hann öppna munnen för att säga hejdå, hade pojken försvunnit ur hans åsyn som uppslukad av intet.
De hade nu kommit fram till slutet av gången. Ett liknande promenadstråk korsade deras väg. Rakt fram löpte en mindre stig och snett åt höger syntes åter Mälarens glittrande vatten. De fortsatte stigen rakt fram. Det var nu inte långt kvar till grottan, omkring tvåhundra meter saknades dem innan resans mål var nått. Det här var stigen som förde dem den återstående sträckan. Pojken började bli ivrig och ögonen tindrade förväntansfullt. De skyndade på stegen och plöjde sig fram längs den ganska smala stigen. Stigen, som passerade över en mindre, vildvuxen ängsyta, var inte tillräckligt bred för dem båda, dess bredd räckte inte ens till att leda cykeln invid sig. Cyklarna drog de därför till största delen genom högt gräs, timotej och hundäxing som ymnigt beklädde ängen och kantade stigens båda sidor. Från foderväxternas gömslen hördes syrsor sporadiskt gnissla och runt omkring dem surrade ideligen diverse flygfän. De viftade fåfängt bort de mest påträngande och irriterande smådjuren.
Snart rundade de den sista kröken innan grottan och befann sig mitt för en orange avspärrningslina. "FÖRBJUDET OMRÅDE, RASRISK" stod det på en gul skylt med röd ram. Bakom avspärrningen bildade grottans näverväggar en askhög på marken, träbjälkarna stod svarta, brända och förkolnade, och stenväggarna var sotiga, mörka och glåmiga. De tvärstannade, gapande, trodde knappt vad de såg. Grottan som pojken längtat till och som han så livfullt mindes och berättat om så inlevelsefullt var totalt utbränd.
- Ne-ej.
Det var en nära på gråtfärdig gosseröst som förmedlade besvikelsen. Han lutade cykeln långsamt och försiktigt mot bergsväggen. Sedan bara stod han. Axlarna nedsjunka, de smala knäna något svajade under kroppens tyngd, armarna hängde håglöst längs sidan av kroppen och huvudet lutat på sned något fram över den högra skuldran. Ansiktet var ett plågat, "ne-ej, varför".
