Boken - Reprogression Scen 11
Pojken cyklade ned mot vattnet och trampade obesvärat vidare ovan vattenytan. Innan han försvann ur sikte vände han sig om och skrek:
Han svävade liksom en vithövdad örn över ett grönskande skogslandskap. Leende valde själv vilken riktning som kändes ledigast. Hur länge hade han flugit? I hela sitt liv, tänkte han, men inte hade det känts så här. Tyngdlösheten var det länge sedan han upplevt, det visste han inom sig. Solen sken obarmhärtig, stark och stickande varhelst han vände blicken. Han var tvungen att kisa för att se något. Det är något fel här, mumlade han, det är något som inte är helt och hållet bra. På några hundra meters avstånd kunde han urskilja en annan örn cirklande runt en glänta. Smygande flög han närmare. När han kommit tillräckligt nära såg han att fågeln bar på en ryggsäck och en obehaglig rysning gick genom hans kropp. I nästa stund strövade han och pojken tysta sida vid sida under grenamas grönska. De hade ingen packning, tystnaden var kompakt och han kunde inte påminna sig att de planerat något slutligt mål med promenaden. Mellan de kraftiga tallstammarna skymtade han en soldränkt skogsglänta. Dit ska vi, pekade pojken. I den blå skyn ovanför gläntan svävade en fågel runt, runt. Då de inträdde i gläntans varma solljus släppte fågeln något. Det var en väska och i samma stund som pojken fångade upp väskan försvann fågeln i fjärran. Mannen tittade länge efter fågeln men såg bara blått. Han förvånades över hur lite man ser om man med blicken försöker genomtränga den blåa himlahinnan. Pojken öppnade väskan och plockade fram en liten bok ur dess gömmor. Han bläddrade fram ett stycke och räckte sedan den uppslagna boken till mannen.
