Ensam på berget - Reprogression Scen 18

Vad var det där, frågade den yngre mannen.

- Vet du inte det?

- Nej.

- Nej, det är förstås inte så lätt att känna till. Jag ska berätta för dig. Med högtidlig röst började han.

- Vi har just upplevt invigningen av Kettils grotta, vid en dato i september 1802. Dåvarande kapten Gustaf Bergenstråhle, tillika pjäsförfattare, tillika vikingarnas anförare Kettil, välkomnade hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta som grottans beskyddare och Mildhetens gudinna.

- Kettil, samma som på stenen?

- Precis. Det hela var en överraskning ser du, och ovetandes fick hon spela den kvinnliga huvudrollen. Vad som sedermera hände var att en av vikingarna sjöng en sång som anknöt till fred och en krigsmakt "Blott till försvar af Svithjods bygder", det hela avslutades med te i grottan ackompanjerat av en liten orkester som hertigen beställt.

- Menar du att grottan byggdes till en vuxen person?

Ordet vuxen påminde honom om gårdagens tankar. Vi ursäktar barn för deras okunskap, det ingår i deras utveckling att ännu inte förstå. Men kan vi ursäkta vuxna människor i styrande befattning? Hur är människan egentligen konstruerad, var kommer allt förnufts oförstånd ifrån? Ett försvar inriktat på fred, en antilogik, så logisk att vi tror den. Grundades oförståndet i en medfödd oförmåga och naturlig grymhet? Nej knappast. Byggde agerandet på en misstro som genom åren underbyggts och förstärkts genom fördomar och berättelser? Inte enbart. Inbillar vi oss i vår strävan efter personlig lycka vara bättre än andra? Är vi oförmögna att inse allas lika värde och behov, eller blundar vi med själen och stänger ute verkligheten i vår strävan efter personlig lycka?

Djupt inom honom ven den starka vinden åter. "Allt mynnar ut i egoismens rävsax."

- Jajamensan. Den äldre mannen ryckte honom tillbaka till grottruinen. Vänta lite ska vi se om ristningen på stenen här finns kvar.

- Vilken ristning?