Kettil - Reprogression Scen 17

De vandrade på stigen ned mot den lilla badplatsen. Kettils Grotta, stod skrivet på en ny skylt som pekade åt den inslagna vägens håll. Badplatsen låg öde. I vattnet utanför badplatsen låg en liten ö. Den reste sig som en ett litet berg ur de skvalpande vågorna, med små branter som sluttade mot det våta blå. Över större delen av Ön växte buskar, även spridda träd hade lyckats slå rot.

- Det är Gibraltar, men dess äldre namn är mycket mer passande, sa den äldre mannen. Norsa skalle, tror jag att den kallades förr. Med en smula fantasi kunde man se det som ett huvud som stack upp mitt i det lilla sundet som låg mellan Skarven och Rosersbergsviken.

- Förr låg också en fästningsruin på ön

- Menar du att någon byggt en fästning där?

Den yngre mannen såg tvivlande på honom. Ön var absolut inte så stor att det skulle finnas någon praktisk användning av att bygga en fästning på den.

- Nej, som jag sa låg där en fästningsruin, den var aldrig något annat än en ruin, tror jag i alla fall. Jag känner inte till något mer om den, men jag har sett den avbildad på duk. Den utgjorde förmodligen ett pittoreskt inslag för kungligheterna som hade svårt att finna meningsfull sysselsättning här ute. Men det sägs att det för många hundra år sedan lär ha funnits någon slags bom över sundet som skyddade den innanför liggande viken. Det finns en del åar här innanför som kan ta en sjöfarare långt in i landskapet. Kanske låg det verkligen något fästningsliknande på ön en gång i tiden.

De vandrade vidare mot grottan. Halvvägs stannade de till vid en mindre runsten som stod längs stigens högra sida. Snirklat på sedvanligt vis kunde texten uttydas till:

TR KETIL FADUR SIN AUK GYRID EFTR BONT

- Det påstås att den här stenen har inte alltid stått här, sa den äldre av de två. Dessutom fattas nederdelen av den. I sin helhet ska det ha stått skrivet att Kitilvi lät resa denna sten efter Ketil, sin fader, och Gyrid efter sin man. Det spekuleras i att runorna ristades av en man vid namn Tirvi som var aktiv ristare i dessa trakter.

- Var stod den tidigare då?

- Ja du, det är inte lätt att säga. Jag var lite intresserad av den här parken för några år sedan och försökte lite sporadiskt få fram uppgifter. Vad jag hittade var en gammal beskrivning från 1600-talet skriven av en kyrkoherde som verkade i Fresta inte långt här ifrån. Nu är väl han kanske inte alldeles pålitlig men om jag förstod honom rätt kan inte stenen ha flyttats speciellt långt. Kanske har den i själva verket alltid stått här och senare källor vara fel, vad vet jag.

Medan de stod och betraktade stenen ändrade naturen karaktär. En annorlunda spänning blev kännbar i luften, vädret var detsamma, fortfarande en alldeles klarblå himmel men det blev något kyligare.

- Nu händer det snart något, sa den äldre mannen.

De såg sig omkring, det hördes ett hundskall från hållet de kommit. Ute på vattnet närmade sig en mindre roddbåt, rikt flaggprydd. Den hade just blivit synlig efter att på bortsidan ha rundat den lilla ön. Båten var fylld av fem vikingar fullt beväpnade, vilka under ivrigt rumlande och ölhävande rodde med stadiga men ostadiga tag mot grottan. Till deras förvåning kunde de också se en fästningsruin torna upp sig över öns yta. Ovan fästningen vajade en flagga i den lätta brisen. En bit framför dem stod ytterligare en viking, på vakt utanför grottans ingång. De drog sig försiktigt bakåt och tog skydd bakom en sten som gav dem uppsikt över grottans ingång.

- Nej men, titta, hördes plötsligt en kvinnoröst överraskat ropa till. Det är ju Bergenstråhle och Mörner, hon skrattade förtjust.