Prästfika - Reprogression Scen 15

De började gå, sida vid sida, ned mot slottets östra flank, som låg åt vänster till från parkeringen. Det vitkalkade slottet sken i solstrålarnas glans och den forna prakten kunde ännu anas. I dagens mått blev allting förringat, men i jämförelse med omgivningen var slottet imponerande. Inbäddat i ljusgrön lövskogsmark och öppna betesfält. Grusgången de snart beträdde omgärdades av stora kraftiga flerhundraåriga lövträdsstammar. Träden utgjorde en allé i flera rader och här och var fanns små promenadstråk som kunde följas i snirkliga turer. De stammade från Karl XIII och Karl XIV Johans tid då romantiken frodades. En engelsk trädgård med krokiga stigar, dunkla vrår och överraskande sagofigurer prydde och bidrog till lustfyllda upplevelser för de dåtida kungligheterna. Riktigt så fantasieggande var det inte längre, men parken var rogivande. En svag bris smekte i trädkronorna och någonstans hördes ett barns ivriga påkallande av uppmärksamhet. En blomma, en nyckelpiga, ett märkligt format moln eller något annat ting som krävde extra noggrann underökning. De sade ingenting, de gick långsamt grusgången fram och drog in den friska, nyvaknade vårluften. De studerade fåglarnas framfart med näbbarna fyllda av byggmaterial av allehanda storlek och ursprung. Rätt vad det var saktade den äldre mannen in, stannande och tittade drömmande in bland träden varefter han tyst började tala med trevande stämma, som om han försökte minnas något.

- Där allt är som mörkast, och framtiden som avlägsnast... Han var tyst en stund … där skapas grogrunden för det nya och sällsamma i livet. Just det, han nickade gillande för sig själv.

… Där avgrunden öppnas och hålet ses nära där finns nyckeln… han föreföll komma ihåg nu och talade i en snabbare och jämn ström ...till den vändning du är ämnad att följa. Äntligen ges chansen att forma det nya och eftersträvansvärda. Nu stakas den nya vägen mot framtiden, se dig omkring, känn vad som finns och låt fantasin och det inre leda dig rätt.

Han tystnade och stirrade ytterligare en stund in bland grönskan. Kort därefter vände han sig strålande mot sin yngre följeslagare och upprepade vad han nyss sagt.

- Där allt är som mörkast, och framtiden som avlägsnast där skapas grogrunden för det nya och sällsamma i livet. Där avgrunden öppnas och hålet ses nära där finns nyckeln till den vändning du är ämnad att följa. Äntligen ges chansen att forma det nya och eftersträvansvärda. Nu stakas den nya vägen mot framtiden. Se dig omkring, känn vad som finns, och låt fantasin och det inre leda dig rätt.

- Så var det, och så är det. Nu måste vi skrida till verket.

- Vad var det for något?

Den yngre mannen såg undrande på honom.

Det var, det är - rättade han sig - en vers jag hörde för länge, länge sedan. Den grep mig mycket djupt då eftersom jag befann mig långt ner, djupt inunder världsbergets ljusöppning. Jag bara färdades längre ned in i det allt omslutande och tunga, kompakta icke-ljuset. Det var en skrämmande upplevelse som jag med stor vånda och nära outhärdlig själslig smärta på något sätt lyckades ta mig ur. Det var en upplevelse jag inte önskar någon att uppleva och jag insåg senare att hela denna hemska upplevelse hade kunnat undvikas om jag varit förståndigare och mer reflekterande innan.

- Vad var det som hände?

- Vill du att jag ska berätta?

- Ja, gör det.

- Nåja, som du vill min unge vän, men då vill jag att vi sätter oss ned.

Han såg sig omkring. Det gick ytterligare ett stycke och slog sig ned i en grässlänt mitt emot slottets baksida. En stor öppen gräsyta låg emellan dem och slottet. Mot slottet och över gräsytan svepte en aning kyliga vindar fram. Vindarna nådde behagligt nog inte deras rastplats. Slänten de satt i skyddade dem från vindarna som svepte in från vattenbrynet strax bakom dem. Den gamle mannen tog ett djupt andetag och började tala.

- Det var många år sedan nu, jag var i fyrtioårsåldern, Men det började många år innan det. Jag hade genom hela min ungdom och upp i 30 års ålder haft en väldig framgångsönskan. Jag ville bli känd, rik, omtyckt, vara den som människor såg upp till. Jag arbetade mycket, uppoffrade mycket och inriktade hela min energi på detta enda mål. Framgången lät heller inte vänta på sig. Så här i efterhand kan jag lätt säga att jag egentligen aldrig var lycklig. Jag var hela tiden så beroende av hur andra såg mig, kunde aldrig slappna av och riktigt vara mig själv i de sällskap jag umgicks i. Jag vågade inte dra en rolig historia i rädsla för att verka ointellektuell, vågade inte vara mig själv. Risken fanns ju att mina chefer inte skulle se mig som tillräckligt seriös för mer krävande, prestigefyllda och även mer välbetalda arbetsuppgifter. Men lyckligtvis, tyckte jag då, fann jag på olika knep att undvika sådan oro. Jag skaffade mig tidigt televisionsapparat, du må tro att det var ett tillfredsställande inköp. Inte för att jag hade tid att se på den men den stod där på första parkett. Det var det första man såg då man inträdde i vardagsrummet. Att äga den senaste bilmodellen var en nära nog nödvändig bekvämlighet. För att inte tala om kläder, oj oj oj det gällande modet inom företagsbranschen har aldrig suttit så oklanderligt på någon annan. Allt detta, och ytterligare detaljer i det oändliga, var mitt liv. Rakt igenom den genomstängda ytan gick inget, min fasad var ogripbar. Jag spelade min roll felfritt och vann uppskattning för mitt sätt att föreställa något. Vad det var som var den egentliga jag visste jag inte och jag hade inget intresse av att veta det heller. Min ymnigt flödande magsaftsvätska, mitt högtrycksarbetande hjärta och de mer specialiserade inälvornas adrenalinproduktion var däremot dag och natt medvetna om att den yttre världen ställde stora krav på deras duglighet. Det är den formuleringen jag har tänkt att använda i mina memoarer en dag, avbröt han leende sig själv, om det nu någonsin blir av. Du vet vissa drömmar är bra att ha för att då vet man att man har något att luta sig tillbaka på om man nu händelsevis skulle stå overksam någon gång.

Ett kort leende, varefter han återtog berättandet.

- De gjorde ett hästjobb, och höll mig vid liv. Men i slutet av mitt fjärde decennium började plötsligt en molande meningslöshet att tränga sig på. Livet blev tomt på alla glädjeämnen, allt jag gjort tidigare i livet saknade värde, hösten som kom blev den mörkaste jag någonsin upplevt. Arbetet stod mig upp till öronen, min karriär hade stagnerat och relationerna till mina arbetskamrater blev irriterat. Jag hade inte förmågan att inse att det var mitt fel, det föreföll som om alla var emot mig och försökte ta min position. Kanske gjorde de det också, han gned underarmen eftertänksamt, Jag befann mig ju trots allt mitt i en extrem strebermiljö. Inte fanns det någon där som ens för en sekund hade medlidande med någon utomstående, dvs någon annan än de själva. Han mumlade något för sig själv och skakade lätt på huvudet i detsamma som han mindes. Jag kämpade mig fram den första tiden, fortsatte han till slut, men tillvaron blev bara tyngre, dystrare, allt mer ohållbar tills jag en dag inte orkade mer. Jag segnade ihop på köksgolvet hemma i våldsamma snyftningar. Jag var övertygad om att min sista stund var kommen. Det gjorde så ont och halsen snärjdes ihop som jag försökte hålla gråten tillbaka. Då jag, efter jag vet inte hur lång tid, trots allt verkade bestå i materiell form beslöt jag att uppsöka läkarhjälp. Doktorn var mycket förstående och sjukskrev mig. Han rekommenderade mig att ta kontakt med en samtalsdoktor.

Han stannade upp en stund i sitt berättande, men inte länge. Så fortsatte han.

- Det skrevs inte ut några mediciner såvitt jag kan minnas. Jag kom emellertid aldrig iväg till samtalsdoktorn, mest av en slump. Ungefär samtidigt kom jag av en händelse i samspråk med en något yngre man, i parken utanför mitt hem. Jag visste inte då att han var präst. Och det var nog egentligen inte kontakten med det andliga som var viktigt i sammanhanget. Det var snarare så att prästerna tillhör den del av mänskligheten som har ett engagemang i människorna, ett engagemang som gör att de tar sig tid. I vilket fall som helst: Vi träffades i parken utanför min bostad där jag bedrövad satt på en parkbänk med huvudet lutandes i händerna. Han satte sig bredvid mig och vi började samtala. Jag måste tillstå att det hela var mycket märkligt. Jag hade aldrig någonsin talat om mig själv på det sättet med någon annan tidigare. Och nu bara strömmade orden ur mig, därtill i sällskap med en fullständig främling. Men han var förstående och föreföll inte på något sätt förebrå mig. Istället ingav han mig ett förtroende som jag aldrig tidigare mött, vilket gjorde att det kändes fullt naturligt att bara tala. Det slutade med att jag nära nog biktade hela min levnadshistoria för honom. Sedan erbjöd jag honom en kopp kaffe, vilket han tackade ja till. Vi träffades flera gånger den hösten, alltid vid samma parkbänk, aldrig planerat, för att avsluta med en kopp kaffe på samma ställe, och han var till ovärderlig hjälp. Sakta med möda lyckades jag ta mig ur mitt tillstånd, men det tog tid innan jag insåg att jag i det närmaste hade mig själv att skylla. Att jag aldrig hade vågat lita på min egen person och de tankar som var mina, och tillåtit mig att vara positivt annorlunda. Det slutade med att han erbjöd mig ett jobb som vaktmästare på kyrkogården i hans församling. Tanken var naturligtvis mycket främmande men som allt utvecklade sig sade jag upp mig från mitt jobb och accepterade arbetserbjudandet. Där fann jag också ett annat liv, ett liv tillsammans med öppna okomplicerade och generösa människor, på det hela taget som människor är mest skulle det visa sig. Rationalitetens, maximeringens och de propra fasadernas liv var visserligen materiellt rikt, men dess människor hann aldrig, tilläts aldrig och framför allt vågade aldrig känna det verkliga livet. De stängde sig inne för att överleva något de aldrig tillät sig att leva. Jag klarade inte av det, jag hade alltid haft kärleksfulla och omtänksamma människor omkring mig som ung. Jag visste någonstans att framgång inte var allt och till slut blev jag tvungen att inse det. Och idag, ska jag säga dig, är jag obeskrivligt tacksam för att jag inte flydde undan problemen.